Vill bara borja med att skriva: Vi lever och mar tipptopp.

For alla er som undrat vart Ellen och Agnes har tagit vagen ska jag nu beratta.
Senast vi brukade bloggen var i Cairns. Dar hade vi varit i 2 veckor och en viss tristess hade drabbat oss. Da tankte vi, varfor inte tjana lite pengar? Vi gjorde ett forsta forsok med fruktplock i Bowen. Vilket var ett grymt misstag. Det tog 6 timmar och en hellvetesnatt for att forsta att detta inte var bra for oss. Vara tilltankta arbetsgivare visade sig vara rovhal. Darfor tog vi ett snabbt beslut och akte upp till Tully dar vi kande 3 engelsman som jobbade pa bananfarm. Sa borjade vara 9 veckor pa banana barracks. Jag och agnes bodde tillsammans med Harran fran Wales. Den egensinniga, kedjerokande tysken som alltid tryckte in ett FUCK de fa ganger vi hort honom prata. Och saklart vara fantastiska 4 pojkar fran hudik. Manga fina minnen med dom pojkarna som aldrig visade sura miner. Sen var det saklart en massa andra trevliga och roliga manniskor pa barackerna som vi aldrig kommer glomma.
Pa veckorna steg vi upp 05.20 varje dag for att ga till bussen och borja jobba 06.30. Fysiskt arbete hela dagen, vi jobbade inne i shedet och tog hand om bananerna. Killarna humpade ute i padocken. Halv 4 slutade vi, sedan samlades alla i koket och lagade mat och chillade. Sen gick man i sang tidigt for att orka sig upp. Och sa gick det runt. Pa helgerna var det nagot helt annat, da allting hande. Vi har sa himla manga knepiga och galna historier. Allt fran boter och rugbylyft, till ananaser, till öron i flaktar, alldeles for hog irlandsk sang och svenskarnas nattamatlagning. Mission beach och alligators nest fick sig ocksa manga besok av bananarbetarna.
Forst jobbade alla 6 svenskar (jag och Agnes och Hudik-killarna) pa en mackay-farm. Jag och Agnes hatade det. Enformigt skitarbete i shedet och sa langt fran vad vi nagonsin har jobbat med forut. Nar vi jobbat dar i cirka 1 vecka sa dom till mej, agnes och Rasmus att dom inte langre behovde oss. Darefter jobbade vi pa hostlet for att slippa betala hyra + att vi hjalpte en gubbe att vika stora pasar pa en lagda for att sedan lagga dom pa pallkragar pa ett annat stalle. Meningslost arbete det med. Men gubben var snall och vara irlandska arbetskamrater var fina.
Efter detta fick vi jobb pa en ny bananfarm. Whites bananas. Sa har i efterhand ar vi valdigt nojda over att vi var tvugna att byta farm eftersom den var sa mycket trevligare an Mackay. Har fick vi manga vanner och det var lov att skoja och prata. Det var inte heller samma lopandebandsprincip eftersom det var en mindre farm som inte behovde vara man om sitt rykte pa samma satt. Mycket manskligare helt enkelt. Var supervisor Aileen var ocksa snall och eftersom hon tyckte jag och Agnes gjorde ett sa bra jobb fick vi de 2 sista veckorna de basta jobben i shedet. Vi tog hand om ladorna och locken till packarna. Vi var dom enda i shedet som fick sitta och ta det lungt om vi inte hade nagot att gora, vilket hande ratt ofta. Annars maste man alltid se till att jobba, sa manga lata smatyskor gav oss avundsjuka blickar.

Julhelgen har vi nu firat pa long island ute i Whitsundays tillsammans med alla 7 svenskar och en tyska vi lart kanna pa bananbaracken. Pa julafton at vi fancy julmiddag pa hotellrestaurangen pa on, supergott. Eftersom vi ar backpackers hade vi tagit med oss nudlar och knackebrod och diverse annat for att spara pengar. Sa vi hade laddat lange for vrakmiddag. Det var ingen av oss som gick ut darifran utan ett rejalt matkoma. Forhoppningsvis var detta ar aven forsta och enda gangen jag ater nudlar pa julafton.
Vi har haft otroligt roligt den senaste tiden tillsammans med var alldeles egna Swedish house mafia. Man far helt enkelt tacka dom jakla bananerna for alla fina manniskor.

Whitheaven beach den 23 december.

God fortsattning till alla vara pluttar som fortfarande tittar in!